Jag intalar mig själv att jag är inne i en svacka.

Att det "bara är lite tufft just nu och det går nog över snart".

Och så leker jag "duktiga husägaren", "yoga-inspiratören" eller "tjejen med smink- och hudvårdskoll" för att lixom kollra bort mig själv.

 

Men det går inte över.. oavsett hur mycket jag leker, fixar iordning mig, intalat mig själv att jag kan en massa saker.. oavsett hur mycket jag tittar på gulliga bebiskläder eller försöker bli inspirerad genom att lyssna på poddar med lyckliga tjejer som ska ha barn som tycker att allt är magiskt.

Jag är lika ledsen för det. Jag vill inte vara gravid. Jag vill det inte.

Jag vill byta nu, jag vill att J tar det härifrån. Jag är klar. 

Tvångströjekänslan stryper hårdare när jag direkt efter att ha skrivit dessa ord också tänker; Fast Helena, du har inget val! 

Nej.. Jag har inget val. Jag kan inte byta. Jag MÅSTE stanna i det här ytterligare 3 månader.

 

Det finns så många tyckanden och tänkanden kring hur det "ska vara" och hur man "ska känna/tänka".

Idealet och det där man ska visa utåt som alla sen ska bli så inspirerade och glada utav..

Well.. Jag känner SÅHÄR. It sucks and it’s poop!!

Så känner jag och då är det är exakt så jag tänker känna just nu.

 

Det finns de som har det betydligt mycket värre och svårare. Det finns också de som inte kan få barn av en massa olika skäl. Jag är tacksam över att kunna!

Men det är ju inte en tröst eller en motivator.

Att tänka på andra människors smärta, sorg eller misär för att få mig själv att känna mig mindre ledsen eller mer tursam känns barbariskt och långt ifrån något som jag skulle använda mig utav för att lyfta eller trösta mig själv.

Allt börjar inifrån. Vi kan hämta extern motivation och pepp och stöd från andra men det kommer aldrig slå rot och stanna förrän det kommer självständigt från mig själv.

This i strongly believe in. It all starts with me!!

 

Vad är det jag är så ledsen över?

Jag försöker konkretisera det för mig själv..

RÖRAN är ordet som dyker upp.

Det ostrukturerade i att ha fått köpa kläder i större storlekar, som nu ligger lite här och var i huset och inte på en gemensam plats för att jag inte vill blanda dem med alla mina vanliga kläder jag just nu inte kan ha.

Det röriga i huvudet av att inte riktigt känna samma tillfredsställelse längre av ett träningspass eller en stunds yoga eftersom hjärnan inte bara kan få slås av ett tag utan måste vara med och anpassa för att undvika tokigheter/obehag.

Att ha börjat svullna i händer och fötter lite då och då.. helt oprovocerat, och därför inte kunna ha min fina förlovningsring på mig känns också så himla crap.

 

Jag oroar mig också för hur det ska gå sen.

Då i augusti när bebisen är här och jag ska vara hemma. Då när jag inte ska jobba, inte hålla klasser.

Inte intellektuellt utmanas och uppmuntras till utveckling av andra vuxna människor.

Jag kommer säkert att ha nog med bebisen ett bra tag, I get that.

Men jag vet att jag också lätt blir understimulerad.

Jag blir uttråkad av sånt som jag tycker är outvecklande. Dessutom är jag ju lite förändringsfientlig. Haha! Kan låta knäppt men det är sant. Jag gillar att ha det som det är när det kommer till rutiner och struktur.

Städning på samma dag, träning på samma dag, klass på samma dag.

Har ju redan fått förändras en aning och kommer utan tvekan behöva fortsatt bli annorlunda.

 

Jag ser ju själv när jag skriver att det är så mycket som säkert kommer att reda ut sig under vägens gång.