(med varning för brutal ärlighet och med hopp om att lyfta ämnet "Gravidskräck" och få fler att våga berätta, eller bara inte känna sig ensamma, samt en vilja att skaka om socialamediervärldens romantiska och hetsiga profilering av lyckliga graviditeter)

 

Gud.. hur börjar man det här inlägget..

Okej here goes:

 

Så länge jag kan minnas har jag i vuxen ålder känt en oerhörd rädsla och, sorgligt nog också, ett viss avsmak för graviditet.

Jag har aldrig varit en sån person som längtat massor efter egna barn, eller som sett en gravid tjej på stan och tänkt "åh vad fin". 

Jag har tyckt om och älskat barnen omrking mig ofantligt mycket, don't get me wrong here.

Men inte ens mina allra bästa och närmaste vänners magar har jag tittat på under deras graviditeter. Jag har hållt mig i ansiktshöjd där man tittar när man pratar med folk. Och aldrig någonsin skulle jag komma på tanken att känna på magen.

 

Nej, trots det fantastiska och vackra som växer därinne så har jag tyckt att gravidkroppar är obehagliga och faktiskt ganska osmickrande.

 

Många tänker säkert "förlossningsskräck" nu. BUT NO!

Den biten ser jag som det minsta problemet av processen, då är man ju klar och ungen ska ut.

Det är ju som slutspurten i ett maratonlopp. Bara att kötta på hela vägen fram till mållinjen.

Nej, skräcken och obehaget ligger helt i bakningsprocessen, förändringen i kroppen och allt det där som man inte kan rå på.

 

Genom åren har dessa känslor kommit och gått.

Mestadels har det påverkats av hur mycket vår omgivning har frågat när vi ska eller ifrågasatt avsaknaden av barn i vår relation.

Berättat att "nu är det bara ni kvar" eller "men du som är så barnkär, klart ni ska!".

En press på mig har satts. Och jag har upplevt en oförståelse från många..vi är alla olika, vill olika och känner olika.

Dessa kommentarer och frågor har mestadels resulterat i sorg, stark gråt eller kraftiga ångestattacker, på kvällen när ingen ser.. förutom J, som har hållit om mig, stöttat mig och berättat att det enda som spelar roll är vad vi vill och hur vi gör.

 

Efter 9 år tillsammans, med ett år på distans, flera lägenheter, olika jobbtjänster, en hockeykarriär i allsvenskan och ett husinköp senare och jag var fortfarande inte redo.

Och helt ärligt skulle jag nog aldrig bli det om det var upp till mig.

Jag hade kunnat skjuta på det tills klimakteriet kraschade in i ansiktet på mig.

 

Någonstans på vägen, för inte längre än ett år sedan, nämnde en klok person i min närhet att mycket av det vi är rädda för, som egentligen inte alls är farligt, skapar vi själva i vår hjärna.

Vi väljer sedan att klamra oss fast vid rädslan, kanske t.o.m. förstärka den genom att addera fler faktorer. Göra skräcken större och mer rotad.

 Jag insåg ju att det var precis DET som jag höll på med.

Well fuck that! tänkte jag..

 

Gulligt hade ju varit om det hade räckt att tänka så.. Det är ju dock inte riktigt verkligheten.

men det gav mig i alla fall en spark i rumpan nog att ta tag i problemet.

Svårt, otäckt, overkligt. Men inte fasen tänker jag låta min hjärna styra över saker själv.

Jag är kaptenen på den här båten.

Jag beslutar åt vilket håll vi ska segla, tack så mycket!

 

Så med det mindset:et tog vi steget.

Och nu är vi här, efter en relativt kontrollerad process, ett fåtal melt downs och ett par gråtsituationer.

Gravida och halvvägs i mål, eftersom vi just gick in i v21.

Jag är sjukt stolt över mig själv och över J. 

Lyckligt lottad är jag att jag har honom. Vilken klippa han är och har varit hittills!

 

 

Trots det så tycker inte att det är jättekul att vara gravid.

Jag tränar på och tvingar mig själv att säga ord för att avdramatisera dem. Ord som just gravid, amning och ska ha barn.

Jag vill ju helst inte att man ska fråga mig en massa om det.

Allra minst titta mig och leta efter en kula (som ju typ ALLA gör!)

Jag är fortfarande bara jag. Helena.

Inte Gravid-Helena, thank you very much :)

Sedan är det ju självklart att jag blir glad av ett grattis, att man bryr sig och visar att man tycker att det är kul.

Men på en lagom och respektfull nivå.

 

Jag har bestämt mig för att vara glad, positiv, öppen för förändringen. Det funkar bäst för mig då, när jag bestämmer mig för att det ska vara på ett visst sätt.
Då ställer jag in hjärnan på det, och så ser jag till att det blir så.

 

J skämtade om att vi kanske borde ta reda på könet och sedan låta någon i familjen poppa en sån där ballong med massa blå eller rosa konfetti i, bara för att gå all in.

Kanske att göra raka motsatsen mot vad mitt huvud säger skulle vara den bästa medicinen.

Mamma-kläder reda nu, trots att det knappt syns.

Inköp av en massa bebis-plagg och gullgull.. och börja planera en baby shower.

Min terapeut säger ju att det bästa sättet att jobba/ och bli av med det är att möta det.

Såklart dock på en lagom nivå.

 

Jag vet att jag kommer att älska vårat barn.. typ till döden. Det är jag övertygad om.

Men ibland hade jag önskat att man kunde beställa hen via Amazon :)

 

XO