Jag vill börja det här inlägget med några ord om kärlek.

Kärlek för många är det som finns mellan två personer som lever sina liv tillsammans.

Där man är partners, delar vardagen, kanske sängen och alla tankar, innersta känslor och djupaste drömmar.

Kärlek för många är känslan när det pirrar i kroppen. Behovet och beroendet av att ha den andre nära och som sin egen.

Men jag tänker att ordet kärlek även har en annan innebörd.

 

Om man tänker på ordet love så skulle vi översätta det till just kärlek. Dock känns ordet love mer som någontig man kan känna för fler människor än vad ordet kärlek gör. Håller ni med?

På engelskan finns uttrycket in love = att vara kär. Vilket är det jag tycker speglar det man kan känna för en partner.

Men ordet kärlek, ordet love, tycker jag att man kan känna för så många andra än bara den man delar vardag, säng och framtidsdrömmar med.

 

Jag tycker mig ha fått upplevt mycket kärlek hittills under mina 32 levnadsår.

Många gånger också känt mycket kärlek till andra. Kärlek på olika sätt och i olika nivåer, men fortfarande kärlek.

Kärlek kan, för mig, ha så oerhört många former och vara helt individuella utefter vem personen i fråga det handlar om.

Det enda som jag vet är det största tecknet på att det är mer än bara "en bekant" eller "någon jag bryr mig om" är när jag känner att personen gör mig till den jag är.

 

Amen det är det väl många som gör..!? kanske ni tänker nu.

Absolut. Många påverkar oss och förändrar oss.

Men i det här fallet tänker jag att det handlar om att personen jag känner kärlek för får mig att vilja vara på ett sätt. Att sträva efter bättre. Att vilja ge lika mycket eller mer tillbaka.

 

Att tro på att man är värdefull för andra kan vara bland det svåraste som finns.

Att man är viktig, betydelsefull och nödvändig i den personens liv.

Vi är dåliga på att berätta det här för varandra. VARFÖR?

Det kan låta galet och kanske lite tragiskt..

men ibland kan jag verkligen tänka; Om jag eller den här personen inte längre fanns kvar i livet imorgon, skulle jag inte vilja att personen visste hur jag kände då? Hur oerhört mycket den har gjort för mig. Betytt för mig. Stärkt mig. 

 

 

Vi behöver bli bättre på att låta andra veta hur vi känner.

Lyfta varandra. Uppskatta varandra.

 

För drygt 1 vecka sedan fick jag uppleva ett vulkanutbrott utav kärlek.

Min Mama Shower.

En kväll fylld med skratt, lekar, minnen, gråt, gottigheter och så vackra ord, handlingar och kärleksförklaringar att jag fortfarande inte har återhämtat mig.

En kväll då några av de mest fantastiska kvinnor som jag har i mitt liv, som jag känner SÅ mycket kärlek för på helt olika sätt, samlades för mig. För att med mig fira att vi tillsammans (för JAA, jag hade inte klarat det utan någon av dem) har tagit mig igenom den här graviditeten.

Tillsammans har de oberoende av varandra rest mig, lyft mig och burit mig hela vägen fram till den här dagen.

 

Jag inser, nu när jag analyserar, att det inte är jag som är den starka. Och det har aldrig varit bara jag som är stark, det är vi tillsammans.

Det är varje unik person som gjort den stora skillnaden.

 

In the end.. the only thing that really matters is how much you've loved.

Jag kan lixom inte tycka annat än att det är det klokaste jag har hört.

Det enda som kommer att betyda något i slutet är kärleken du haft, gett och känt genom livet.

 

 

Jag vill avsluta med ett tack. Men bara det ordet känns så fjuttigt.

Därför avslutar jag istället så här:

 

Tack för att ni bär mig.

Tack för att ni bryr er.

Tack för att ni gör mig bättre.

Tack för styrkan.

För kramarna och för axlarna att gråta mot.

För ifrågasättanden och förståelsen.

Tack för all galenskap.

Alla upplevelser.

Alla skratt.

Tack för kärleken!