Jag sitter på vår nya entré/mini altan. Vinden susar ljummet omkring mig, ljummet men med en viss indikation på att sommaren har börjat lämna Sverige och hösten knackar på.

Påsen med macaroons som inhandlades på matmarknaden i fredags ligger öppnad bredvid koppen.. 3 smaker finns kvar.

Jordgubb, cappuccino och en till ljusfärgad som jag inte har koll på vad det är för smak.

Intill bordet står Emmaljungavagnen, babyskyddet är påkopplat på chassit. För alla er som inte är beresta inom bebisvärlden så är babyskyddet den första bilbarnstolen man har till småbebisar.

Varför inte bara kalla det för bilbarnstol tänker jag!?

Lite lätt knorrande hörs och jag ser hur de små blå/bruna börjar blinkas upp med lugna mellanrum.

En minifot sticker fram under filten, samtidigt som solen letar sig fram bakom molnen och jag måste kisa lite extra..trots att jag sitter i skugga.

Enligt amingsappen har det bara gått 1h och 45min sedan han åt sist.

Så lite till får han allt vänta.

Jag äter upp den ljusa macaroon:en och försöker definiera smak. Kaksmet kanske, eller mashmallow.. något sött och lite vaniljigt är det i alla fall.

Trötthet belyser sin närvaro. Kanske att det får bli en nap nästa gång han sover.

Men då behöver jag tvätta ur kokosoljan som jag haft i håret sedan imorse innan. 

Livet är lite konstigt just nu..

Nu när man är föräldraledig sedan 4 veckor tillbaka och förälder sedan exakt 3.

Folk frågar mig om jag "är i bebisbubblan". Jag vet inte riktigt vad det betyder.

Jag skulle snarare säga att jag är i någon slags ensamhetsbubbla. I ett ingenmansland utan andra vuxna, utan struktur och regler.. där det existerar väldigt lite sömn, tidsperspektivet är helt rubbat, man är glad om man  får till en tandborstning om dagen och en dusch i veckan.  Landet där inga intellektuella krav eller prestationsförväntningar finns.. annat än att vara en klok och omsorgsfull förälder.

Om DET är bebisbubblan så är jag i den!

Mitt sår efter kejsarsnitten börjar sakta men säkert läka ordentligt.

Jag har stretchiga jeans med hög midja på mig nu. Jag kan ta på mig skor på vanligt sätt, sådär utan att behöva hålla andan lite lätt och gå i sidled ner för att kaaaaanske nå hälen eller snörena på skon.

Bebismagen är nästan borta och matchvikt är +3,5kg från startvikt.

Heja kroppen, vad den är fantastisk!

Jag längtar tills jag kan svettas lite.

På min hybrid cykel eller kanske genom en snabbare promenad. Allra mest hägrar löpning, 3D fys, ett svettigt vinyasapass eller ett djupgående yinpass utan en massa relaxin kvar i kroppen.

Men ingen brådska. Kroppen kommer dit i sinom tid.

Tills dess ska jag njuta av lite extra chokladbitar, kaffekoppar, långa morgnar med pannkakor, jordnötssmör och banan.

Han är fantastisk.

Den här lilla pojken som vi har skapat.

Han ska lixom vara vår för resten av livet nu. Vilken ynnest och ära. Vilket äventyr vi har framför oss.. Vi ska visa honom livet på det bästa sätt vi bara kan.

Alla hörn och krökar, alla färger, allt svartvitt, alla spektra av högt och lågt.

Livet tillsammans ska vi visa, värdesätta och vårda!

XO