Vi har absolut landat i det och börjar äntligen hitta lite rutiner med lilla Hugo.

Hur lång tid saker tar när man ska iväg med en liten bebis är någonting som är nytt och har varit den största omställningen tror jag.

I fredags var jag sista gången hos min kurator.

Vi diskuterade att det så sällan pratas om: allt det svåra och jobbiga med när barnet är ute.

 Oftast är det allt mysigt och gulligt som nämns i förbifarten när man pratar om hur det går och hur man mår.

Men alla dessa enorma förändringar som blir över en natt ska verkligen inte tas lätt på. 

Förändringar både för mamman och pappan, på helt olika sätt.

Inte bara det att man sover mindre/sämre och är väldigt låst (allramest som ammande mamma) men också hur otäckt det kan vara att ha ansvar för ett litet liv, hur vansinnigt tufft det är att vara själv hemma med en bebis när partnern går tillbaka till jobbet eller att hålla sig lugn och sansad när magknipet kommer på besök, sömnen tryter och det känns som att ingenting i världen kan trösta det lilla livet.

Tufft är det. Förändringen.

Allt nytt. Allt ostrukturerat.

Lite för lite sömn.

Och vad jag längtar tills vi kan ha en mer rutinerad vardag med promenader.

Men tiden just nu är hans. Utan tvekan.  

Han behov är viktigast och alltid först i fokus.

Han är ju en riktigt liten guldklimp med så härlig personlighet och mysig energi.

Jag börjar känna mig stark igen.

Längtar efter att börja röra på mig ordentligt och träna.

Just nu ligger grabbarna  och myser i sängen, jag dricker kaffe.. samtidigt som vi alla kollar på Narcos.

Nu blir det frukost med våfflor och frukt <3