Att bli tagen på mot sin vilja
Välkomna till ämnet som skapar mycket förvirring, lite irritation och även en viss känsla av integritets kränkning i mig.
Jag är nu i v25, har en relativt liten mage som har börjat synas en aning med liten viktuppgång som såklart gör sitt till upplevelsen hos andra.
Dock har jag sedan v21 (halvvägs in i graviditeten) hamnat i situationer där folk tar sig friheten att ta på mig. Ta på min mage.
Dock har jag sedan v21 (halvvägs in i graviditeten) hamnat i situationer där folk tar sig friheten att ta på mig. Ta på min mage.
Detta förbryllar mig..
Jag har vänt och vridit på detta fenomen.
Pratat med vänner och kollegor i min ålder som varit gravida om deras upplevelser och känsla kring detta, där många upplever samma sak som jag. Att man, från det att man blir gravid, helt plötsligt blir något slags allmänt klappdjur. Vissa av de jag bollat detta med har tyckt att det varit fruktansvärt jobbigt och obehagligt, men inte riktigt vågat säga något eller vetat hur utan att göra en för stor grej av det, medans andra har tyckt att det varit helt okej och inte tagit illa upp alls.
För min egna del så har jag hittills inte varit med om att någon har frågat mig om de får känna/ta på mig.
Klappningen har utförts helt på eget beslut, utan mitt godkännande.
Det har mestadels skett tillsammans med ord som "hur mår lilla magen då?" eller "hur är det här inne?".
För mig är detta något väldigt intimt och privat. Beröringen.
Varför är det okej att randomly ta på mig, utan minsta förvarning, för att jag är gravid?
Jag förstår inte riktigt hur man berättigar att stryka/klappa någon över magen utan ett OK.
(SÅKLART påverkas detta av min känsla för graviditet generellt, i know that, men det spelar ingen roll.)
Jag vet att personerna i fråga inte gör det för att vara elaka eller för att kränka. INTE ALLS!
Jag förstår att det är i all välmening och ett sätt att visa omsorg. Många gånger kanske man inte ens tänker på vad det är man faktiskt gör.
Att det är som en klapp på axeln.
Jag tänker att man som "klappare" också kanske gör det för att man tycker att det är mysigt.
Är man kvinna kanske man återupplever känslan från när man själv var gravid, eller så tror man att personen själv tycker att det är trevligt.
Men..
Magen är JAG. En del som ingen skulle röra vid annars om det inte låg en bebis där inne.
Magen sitter fortfarande på min kropp, som den alltid har gjort. Och känns vid yttre beröring exakt likandan för mig som innan.
Den är inte en egen avskuren del som lever sitt egna liv med egen känsel.
Sedan att det finns en bebis där inne, som är en egen individ, absolut. Och när den är ute så kan man få klappa och hålla bäst man vill.. Men idag är den individen innuti MIN kropp, min kropp som återigen känns precis som förut, där bebisen faktiskt livnär sig på mig till 100%, precis som ett fot, en arm eller ett bröst.
Alltså är det fortfarande bara min kropp vi pratar om som klappas på.
Bebisen har typ ingen aning om denna beröring.
Magen sitter fortfarande på min kropp, som den alltid har gjort. Och känns vid yttre beröring exakt likandan för mig som innan.
Den är inte en egen avskuren del som lever sitt egna liv med egen känsel.
Sedan att det finns en bebis där inne, som är en egen individ, absolut. Och när den är ute så kan man få klappa och hålla bäst man vill.. Men idag är den individen innuti MIN kropp, min kropp som återigen känns precis som förut, där bebisen faktiskt livnär sig på mig till 100%, precis som ett fot, en arm eller ett bröst.
Alltså är det fortfarande bara min kropp vi pratar om som klappas på.
Bebisen har typ ingen aning om denna beröring.
Det lever nu tyvärr en liten skräck i mig att bli tagen på mot min vilja.
Trots det faktum att jag vet att man inte vill mig något illa så gör det mig faktiskt illa.
Att vara på helspänn ifall att någon skulle få för sig att klappa är väldigt jobbigt och tråkigt.
Jag vill inte känna känslan igen. Jag vill heller inte behöva säga till någon att "pilla bli", då det känns som en självklarhet.
Inte heller behöva förklara för någon att det är olämpligt att ta sig den friheten.
Jag lyfter härmed detta, både för min egen skull, med en förhoppning om att slippa liknande situationer igen.
Men också väldigt mycket för alla de kvinnor som INTE riktigt vågar säga ifrån.
De som känner som jag, som mår som jag, som tycker att min kropp och bebisen innuti mig är mitt egna privata. Och vi är många! Tro mig.
Alla vill inte!
Var klok.
Tänk efter.
Fråga först.
Och anta ALDRIG!
