Ett välanvänt uttryck som tamej fasiken är sant..

 

Sedan jag valde att dela med mig av min inställning till graviditet, hur man blir bemött/behandlad som gravid, hur folk tar sig friheter och hur det faktiskt kan kännas när allt inte är rosa-fluffigt och magiskt så har anstormingen av respons varit galen.

 

Jag måste därför börja med att säga TACK TACK TACK från djupet av mitt hjärta till alla er som valt att dela era upplevelser, tankar och känslor med mig.

Vilka modiga gudinnor ni är som vågar berätta, väljer att låta mig få veta och känna att jag inte är ensam och låter mig få fortsatt vara en, nu ännu tryggare och starkare, röst i denna fråga.

Denna problematik.

 

Konstig, konstant obekväm eller nervös inför andras bemötande är känslor som nu hos mig tydligt börjar försvagas.

Och det gör mig så lycklig. Jag känner mig glad. Så sjukt jäkla glad över att vi ska få en unge. Jag kan fokusera mer på medaljen bakom mållinjen nu när loppet fram dit inte pratas om hela tiden eller på samma sätt.

 

Jag minns att jag i början av graviditeten berättade för min terapeut att jag mest av allt önskade att jag skulle få vara helt ifred och helt osynlig under dessa 9 månader.

Eller att jag helst ville lämna gravidkroppen hemma när jag behövde gå ut, så att den bara rörde mig och J. Ingen annan.

Nu är det annorlunda.

 

Och det är NI som har gjort skillnad.

Inte bara ni som har valt att dela era upplevelser, nej nej.

Alla ni andra som har stöttat och hejjat genom att sms:a, kommentera, ringa, bemöta och gratulera annorlunda.. eller uttryckt förståelse och respekt för det jag känner, även om ni inte delar känslan själva.

Ni är bäst.

 

Jag får fortfarande uppleva detta nästan dagligen och det är så fantastiskt!

Så TACK <3

 

xo