Håret är uppsatt i en boll med en roséblank klämma, ansiktet är ännu inte tvättat, fönstren är öppna då jag älskar sval krispig luft i ett sovrum och 2 av de 3 plagg jag har på mig är i någon nyans utav rosa.

Jag älskar färgen rosa. Jag älskar svart, vitt, grått och blått också.. men just på kläder så är rosa en riktig favorit.

Det slog mig när jag vaknade imorse, och låg och funderade på vad jag skulle skriva om idag, att jag knappt minns vad jag har gjort den här våren.

Har jag ens gjort så mycket egentligen..?!

Jag har ju jobbat såklart. En hel del faktiskt. Och vi har byggt mycket på huset.

Men sen då!?

Jag vet ju att jag har gjort en massa saker.

Konserter, sjukt roliga yogaklasser, kurser, kalas, skidresa..

Men det kom lixom inte upp som starka klara minnen.

När jag var och pratade med en terapeut om mina tankar och känslor kring graviditet långt innan vi ens hade börjat försöka så sa hon "Fast vet du Helena, du behöver inte tycka att det är underbart och härligt och magiskt att vara gravid. MEN om ni vill ha biologiska barn så är det du som kommer behöva bära barnet i 9 månader. Och då kanske din inställning får vara att det är något att bara pannbena sig igenom. Som ett maratonlopp."

Och jag tror att det är just det som har skett.. jag har satt på mig skygglapparna, dragit upp kragen, blastat hög musik i öronen och tänkt "I augusti är det över. Lets ignore it until then!". 

Jag har varit så oerhört omedveten.

Dåligt connectad med mig själv.. längst där inne i den magiska skattkista  som innehåller allt det äkta, det djupa, det enkla och det närvarande.

Jag har undvikit att meditera ( let’s call it "sitta och andas medvetet" för er som inte är riktigt med på vad det innebär eller får klåda av ordet) ;D, har knappt yogat själv, inte suttit i tystnad och läst eller gett mig ut på löptur som jag vanligtvis älskar.

Allt har varit så overkligt.. Nej förresten. Jag har valt att inte göra det verkligt.

Jag har valt att låta målgången vara det enda som är verkligt. Allt annat innan har fått vara något jag inte riktigt känns vid.

Igår mådde jag illa och låg i soffan en stor del utav dagen.

 Jag fick efter ett tag ett sug att ta på mig min rosenkvarts mala. Det är oftast så det blir när jag bär en mala, jag har sällan bestämt innan..  jag får bara en längtan eller ett sug efter en utav dem.

Efter någon timme gick jag upp och öppnade asken där de ligger.  Det var inte längre rosenkvarts som ropade mitt namn utan min sol-mala. Den med citrin stenar som ska ha en glädjefylld vibration. Den som ska hjälpa mig släppa taget om ilska, depression, dämpa oro och nervositet.

Den som ska ge mig glädje, optimism, självkänsla och självsäkerhet.

Jag har nog varit ganska arg på den här graviditeten. 

Den som egentligen har varit så skonsam och enkel rent fysiskt, om man jämför med många andras upplevelser och utmaningar.

Går det att vara arg på en graviditet?

Nää va?! Det är ju ingens fel.. annat än mitt eget. 

Är jag arg på barnet? Absolut inte.

Är jag arg på min kropp för att den ändras? Nej, den har varit fantastisk genom hela resan.

Har andra människor omkring mig gjort mig arg? Ja ibland, men då för att man inte har respekterat min önskan om diskretion kring frågan eller icke beröring av min kropp. 

Så vad är det då?

It’s all in my head. Det är jag.

Jag har gjort mig själv arg.

Jag har gjort mig själv omedveten. Jag har valt den vägen.

Och det är okej. Det var den vägen jag behövde ta för att klara mig så bra som jag har gjort.

Jag tänker inte klandra mig själv för det. Jag tänker inte hylla mig själv för det.

Jag tänker bara ta in det, reflektera och släppa det.

What’s done is done.

It’s all ok. Everything is exactly the way it should be.

Nu är det inte lång tid kvar.

Målsnöret är inom räckhåll.

Lampor blinkar, konfettisprutarna står redo, publiken applåderar och rökmaskinerna har börjat pysa.

Jag plockar ut musiken ut öronen, lyssnar till sorlet av heja-rop och busvissel.

Drar ner kragen så att halsen är blottad, kastar bort skygglapparna och drar ett djupt andetag. Frisk luft fyller äntligen mina lungor.

Löpstegen mot asfalten känns lätta och drivna. Snett bakom mig hör jag Jockes löpsteg. Han har sprungit där hela tiden, med ena handen lätt vilandes mot min rygg när uppförsbackarna varit för tunga.

"Bara lite till nu, hjärtat!" viskar han.

Jag gjorde det.

Jag fucking gjorde det!